Söndag...

Och två år sedan min farmor dog. Overkligt hur snabbt tiden bara går, tickar på som om inget hade hänt. Som om ett strävsamt liv inte betytt något särskilt. Inte gjort skillnad.
Men det betydde något. Hon betydde något - för mig... Och för farfar och sina barn och barnbarn. Och säkert för ett tjugotal människor till. Fast vad är vi i det stora hela?
Förmodligen ingenting...
Och när det är vår tur att vandra den vägen så kommer nog tiden ticka på som om inget hade hänt. Och vips! så har det gått två år och inget finns kvar utom kläder, foton och något gammalt smycke.
När jag var liten var jag aldrig på dagis. Jag var hos mormor på morgonen och hos farmor resten av dagen. Min farmor och jag vi lekte och busade alltid. Hon berättade sagor och berättelser från sin barndom. Hon lärde mig steka pannkakor och spela kort. Vi bakade, saftade, syltade och gjorde gelé. Farfar köpte en lekstuga till mig och i den bakade jag och farmor trolldegskakor. Vi hade alltid så roligt - min farmor och jag. Fast jag fick inte springa ut i strumplästen, sa hon alltid.
Till farmor kunde jag gå när som helst. Hon hade alltid dörren upplåst och jag behövde aldrig knacka på, bara att kliva in och mötas av den där särskilda farmordoften. Det luktade alltid nybakat bröd eller nylagad mat och nystickad tröja blandat med en svag doft av tapetklistret farfar hade i källaren. Klockan ett - på minuten - varje dag kom farfar hem från tapeterna och målarfärgen och åt lunch, sedan runt halv fyra (eller var det halv fem?) var det kaffe och smörgås. Varje dag.
Farmor handarbetade väldigt mycket och lärde mig att sticka, virka, brodera och att stoppa strumpor. Hon stickade massor med tröjor och strumpor till mig. Vi åkte till garnaffären och där kollade vi på många mönster och sedan fick jag välja garn till den tröja hon skulle sticka. En del har jag kvar - andra har försvunnit. Varför var jag inte mer rädd om de grejorna? Vad glad jag hade varit nu om jag hade haft kvar alla strumpor och tröjor...
Min farmor betydde mycket för mig...