Upp ur sängen, laga frukost, duscha, åka till tandläkaren med lillegubben, åka med lillegubben till sin farmor och farfar, åka till diabetessköterskan i lilla storstaden, handla på överfull ICA-butik i lilla storstaden, åka hem, plocka in alla varor, laga fredagsmys, äta och mysa i soffan till veckans alla IDOL-avsnitt, däcka i soffan, åla till sängen och sova natten lång...
Precis när jag parkerat bilen och burit första kassarna till trappen kommer min man och säger att han har tråkiga nyheter från byn. En svag rädsla far genom kroppen. Då talar han om att grannens gubbe gått och dött hastigt på jobbet under dagen. Men, herregud... 53 år gammal... Till råga på allt jobbar frun som förskolelärare i den klassen där jag gjort praktik senaste året. Hade jag inte gjort det så hade jag förmodligen knappt vetat vem hon var. Men nu blev det plötsligt nära inpå. Usch... Hela kvällen igår kunde jag inte låta bli att tänka på de där små vardagliga sakerna som hon aldrig får uppleva tillsammans med sin man igen. Planera middag inför kvällen/helgen, sova tillsammans, säga "Vi ses ikväll", "Ha en bra dag på jobbet", betala räkningar, posten etc. Och tänk på allt som måste ordnas! Eftersom han var relativt ung finns ju så mycket runt i kring i livet.
Fruktansvärt orättvis förlust!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar